BLAND BERGSGETTER OCH BANKIRER

Allting har en början och allting har ett slut. Det gäller även undertecknads schweiziska äventyr som i och med morgondagens tidiga avfärd mot Zürcher Flughafen och vidare transporter hem till Hjo i kära Västergötland lämnar Schweiz och St. Gallen för denna gång. En period i livet tar sin ända och ny inleds. Således är det nu dags att summera detta dryga fyra månader långa äventyr, vilket givet det omfattande spektrum av nya lärdomar, insikter, vyer och framförallt vänner närmast förefaller vara en omöjlig uppgift. Oavsett vilket följer dock här ett försök.

I tidernas begynnelse, det vill säga den 2 februari i Herrens År 2009, anlände undertecknad i den Helvetiska federationen i strålande solsken och vårvärme. I jämförelse med ett februarigrått och kyligt Stockholm framstod St. Gallen närmast som Paradiset, men det skulle snart bli ändring på denna villfarelse – efter vår kom snö och efter vår kom vinter. Det blev min första lärdom här i Ostschweiz, där blandnigen av Alpvindar och Bodensee-klimatet ofta bjuder på oväntade väderkreationer.

Väder och vind har dock inte lagt några avgörande hinder i vägen för det relativt omfattande resande som undertecknad och hans vänner, trots idoga studier, hunnit ägna sig åt. Det började med dagsutflykter till Zürich och skidorten Laax och utvidgades sedermera till längre flerdagarsresor, bl.a. till Genève och Lausanne, Lenzerheide, Como-sjön och Luzern, Stuttgart och Schaffhausen, St. Anton och Liechtenstein samt ytterligare kortare besök i städer som Konstanz, Appenzell och Zug. Således ett ganska bra facit, men till framtiden återstår Bern, Zermatt och St. Moritz med flera orter.

På det världsliga planet finns väl ingen egentlig anledning att vara alltför missnöjd heller. Som tidigare meddelats blir det jobb på RBS i London till sommaren och de flesta av de kurser undertecknad läst här nere har varit bra. De olika examinationerna har känts tillfredsställande och även om det som bekant inte skall ropas hej innan man kommit över ån känner jag viss tillförsikt. Två kurser återstår dock, bl.a. en större modelleringsuppgift i Excel vilken för närvarande ger visst huvudbry.

Mest minnesvärt bland alla erfarenheter i detta bergsgetternas och bankirernas förlovade land förblir dock alla de fantastiska människor som undertecknad fått det sanna privilegiet att lära känna. Gång efter annan har det bevisats att det mesta blir roligare i lag med andra och vilket makalöst resultat som kan uppnås i samarbete och samklang med andra och deras tankar och idéer. Världen är som det ofta sägs liten och förhoppningsvis – och troligtvis – kommer jag att träffa många av er igen, men mot bakgrund av detta känns det lite vemodigt att denna termin nu tagit slut. Jag vill därför tacka er alla för att ni förgyllt min tid i St. Gallen på ett enastående vis. Redan nu planeras olika former av återträffar, vilka vi verkligen ska se till att de blir av. De senaste dagarnas storstilade avslutning med alltifrån fredagens mycket angenäma Posh Party till gårdagens Sensation White i Zürich och eftermiddagens vandring och efterföljande middag uppe och bortom Drei Weihen ger onekligen inspiration inför dessa kommande träffar. Så ett varmt och innerligt tack till er alla. Jag nämner ingen vid namn, men ni vet vilka ni är.

Samtidigt som den gångna helgens avsked känts aningen sorgsna ska det naturligtvis bli härligt att komma hem till familj och i sammanhanget gamla vänner. Alldeles särskilt roligt blir naturligtvis att kliva in genom dörren hemma på Dragspelsvägen imorgon kväll hos kära mor och far. Det är ofta först när man varit borta länge som man inser saknaden av det och dem som inte finns nära.

När färden går hem imorgon är det onekligen en något klokare och sinnligt rikare Pär Holmbäck som anländer i Svea Rike. Värdet av resande och upptäckandet av nya platser och personligheter kan inte överskattas, vilket visar sig gång efter annan. Bland de erfarenheter jag tar med mig hem finns bland andra att skillnaderna mellan vad som synes vara två likvärdiga länder på egentligen en armslängds avstånd kan vara stora (och än större om man ser till skillnaden i tungomål mellan Schweiz och landet på andra sidan Bodensee). Där finns också konstaterandet kring den bittre gränsvakten i Konstanz häromveckan, som än mer stärkte min övertygelse om att bitterhet och avundsjuka knappast gör någon människa rikare. Mycket mer finns att säga, men jag stannar här och låter istället Karin Boye sammanfatta det gångna halvåret: ”Det är resan dit som är mödan värd”. Om de akademiska examinationerna vid Universität St. Gallen var målet med denna resa finns all anledning att instämma i hennes uttalande, för resan dit har tvivelsutan varit något enastående.

Nästa kapitel stavas nu London. Dit går färden den 18 juni, dock inte direkt utan först via Frankfurt och Midsommarfirande där innan jag flyger vidare till Heathrow den 21 juni. Sommaren i denna världsmetropol kommer av lätt insedda skäl att bli något helt annat än detta halvår i regionmetropolen (nåja) St. Gallen. Icke desto mindre ser jag fram emot sommaren och alla dess utmaningar, vilka med all säkerhet att bli många. För den som möjligen är intresserad av att följa undertecknads kommande bragder och bravader i Förenade Kungadömets huvudstad kommer möjlighet att beredas i form av fortsatt bloggande. Dock icke på denna sida, utan en ny. I sinom tid kommer adressen dit att preciseras, men för stunden har jag för avsikt att ta sommarlov – även ifrån bloggandet.

Tiden i St. Gallen är nu förbi. Jag är djupt tacksam för att jag fick möjligheten att pröva mina vingar i detta bedårande vackra land. I närtid finns visserligen inget återbesök inplanerat, men när jag imorgon säger Auf Wiedersehen till alla bergsgetter och bankirer gör jag det i ordets bokstavliga betydelse: Auf Wiedersehen!

Solen strålar i St Gallen och Kung Borum bjuder på ljuvligt väder dessa undertecknads sista dagar i Schweiz. Den som följt denna blogg sedan dess begynnelse kan därmed konstatera att min utbytestermin verkar sluta som den började: med väder i klaraste dur.

En del administrativa sysslor och arbete med mina sista uppsatser har präglat de senaste dagarna, men också diverse sociala aktiviteter såsom minigolf och picknick uppe vid Drei Weihen i torsdags kväll och gårdagens storslagna Posh Party i Villa la Boum nere på Tannenstrasse. Det var närmast underbart att få sätta på sig kostymen och knyta sin Windsor inför dessa gårdagens festligheter, efter en termin som varit beklagligt nedklädd. I den aspekten måste undertecknad drista sig att säga att schweizarna lämnat en del i övrigt att önska.

I afton väntar den sista färden till Zürich och Sensation White. Jag har hört mycket om denna tillställning och det ser ut att bli bra laguppställning i DJ-båset med bl.a. Fedde le Grand och Sebastian Ingrosso. Tåget mot Zürich går fram 18–19-snåret och hemfärden väsentligt senare.

Sedan återstår packning och städning av lägenheten här på Guisanstrasse. Men innan avfärden på tisdag får undertecknad anledning att återkomma på denna sida för ett sista inlägg.

Spänningen är olidlig…

När tisdagen så sakteliga övergår i onsdag läggs ännu en dag till handlingarna. Den har framförallt präglats av förmiddagens tenta i Political Visions of Great Economists, där det blev mycket fokus på Bastiat, Hayek, Marx och Schumpeter, och eftermiddagens Arming Europe.

Den sena eftermiddagen ägnades sedan åt att avregistrera mig i Rathaus och väl hemma blev det en löparrunda i det undersköna försommarvädret. Undertecknad brukar ofta framhäva sitt goda lokalsinne, vilket i sanning är gott, men även här visade det sig idag att en smula ödmjukhet aldrig skadar. Det blev nämligen en viss miss i riktningen efter att jag passerat kyrkan och någon extra kilometers löpning. Men med tanke på de fantastiska bilder jag fick, kameran var nämligen med, på St Gallen i kvällssolen ser jag det snarts som de allsmäktiga makternas inverkan.

Även om tentorna är över innebär det ingalunda att de kommande dagarna bjuder på slapp förströelse. Åtskilligt av administrativ karaktär liksom två uppgifter (en uppsats och en modelleringsuppgift) återstår innan det akademiska kapitlet St Gallen kan läggas till handlingarna.

Men visst, viss avkoppling blir det allt.

Nyss hemkommen från dagens studiepass i det fortfarande lika gräsliga Universität Konstanz kan undertecknad inte avstå ifrån att kort reflektera kring den kommentar som han och hans kumpaner fick då de åkte över gränsen från Tyskland in i Schweiz på vägen hem till St. Gallen.

I sedvanlig ordning stoppades vi av herr Zollkommisar och han frågade med glädjeutsugande stämma vart färden gick. Till St. Gallen svarade Andreas vänligt och tillade att vi var utbytesstudenter. ”HSG?” (ett smeknamn för Universität St. Gallen) frågade herr Zollkommisar och vi svarade jakande. ”Darf man nur gehen wenn Vater viel Geld hat”, svarade han utan att röra en min. Först trodde vi att han skämtade, men av stenansiktet att döma insåg vi snabbt att herr Zollkommisar inte behagade skämta, utan var fullt allvarlig i sitt påstående att man bara får plugga på HSG om pappa har mycket pengar.

För det första hade han fel i sak. Alla schweizare, oavsett betyg, har rätt att börja det första året på skolan för att sedan fortsätta den riktiga utbildningen om de klarar sina studier (vilket onekligen kräver sin insats). Därefter kostar det drygt 5 000-10 000 SEK per termin att studera här. En i sammanhanget nätt summa och troligen väsentligt mindre än de skattepengar som varje svensk betalar för utbildningen hemma i Svea Rike (det finns inget som stör undertecknad mer än folk som påstår att utbildningen i Sverige skulle vara gratis: den betalas med allas våra skattepengar och inte av någon pojke med guldbyxor).

Så till den mer intressanta aspekten av den lilla episod. Vad herr Zollkommisar naturligtvis också menade var att det bara skulle vara barn till rika föräldrar som studerar på HSG, eller kanske snarare att de som studerat där ofta blir rika. Visst, det händer ibland att det står en och annan Porsche parkerad utanför skolan och det finns säkert många som inte har någon nöd på finansiella medel. Men den intressanta frågan: är det detta som gör att de blir framgångsrika längre fram i livet? Är det initial rikedom, begränsad eller omfattande, som gör att många studenter från St Gallen tjänar stora pengar i sina karriärer? Lever de på sina föräldrars pengar hela livet utan att lyfta ett handtag? Har det ingenting att göra med att undertecknad tillsammans med flera andra har spenderat den gångna helgen från kl 9 till 20 i ett bunkerliknande bibliotek istället för att slappa i den undersköna vårsolen? Har det inget med det att göra, att såväl vänner som familjemedlemmar mången gång har blivit försakade för att plikten kallat? Har det inget med det faktum att göra, att när herr Zollkommisar går hem efter sina 8 timmar för att se på fotboll hela kvällen fortsätter många HSG-studenter att jobba en heltidstjänst till – under samma dag?

Undertecknad inser att det kanske inte är det roligaste att stå där och kontrollera bilar hela dagarna, men vi gör alla val här i livet. Det handlar inte om att alla måste bli akademiker – självfallet inte – utan om att göra sina val och sedan vara tillfreds med dem. Det finns inget som är rätt eller fel vad gäller yrkesval och livsvägar. Men vad som däremot är fel, det är att göra sitt val, vantrivas på sin tjänst och sedan bli bitter över andras framgångar (i vårt fall ännu orealiserade bör tilläggas). Bitterhet leder ingenstans förutom att göra den bittre själv, och hans eller hennes omgivning, till dystrare människor.

Det finns säkert vissa personer som ”haft det lätt i livet” och blivit framgångsrika. Men det finns också sådana som Ingvar Kamprad, som Ehrling Persson eller den nu TV-aktuelle Albert Bonnier den äldre, som knappast ”hade allt” men ändå lyckades. Vad har dessa arbetsamma, disciplinerade och driftiga företagare gemensamt? Ja, inte är det bitterhet i varje fall.

Mycket av ovanstående kan appliceras på andra så kallade elitskolor också. Handels utgör knappast något undantag i detta hänseende och gångerna då jag mötts av personer liknande herr Zollkommisar ovan är många. Mitt svar till dem? I sommar kommer undertecknad att sitta mer eller mindre inspärrad på ett förhoppningsvis välventilerat kontor i London framför fem-sex dataskärmar för att analysera valutaflöden från kl. 06.00 till 19.00-20.00. Har han tur får han ledigt på helgerna. Inte mycket sol, bad eller avkoppling med andra ord. Tänker han vara bitter för det?

Knappast.

Ja, kära läsare det börjar närma sig. Om tio dagar (eller elva beroende på hur man behagar man se det) sätter sig undertecknad i en SAS-maskin på Zürcher Flughafen för färd mot den Kungliga Hufvudstaden och senare på kvällen vidare mot Skövde och Hjo medelst Statens Järnvägar.

Fram till dess återstår dock mången uppgift att uträtta här nere i St Gallen. I veckan som snart blir helg har första tentamen liksom två presentationer avklarats (tentamen var i Security Governance och presentationerna berörde var för sig huruvida Italien bör överge Euron och JAS Gripens i termer av ekonomisk och politisk bakgrund liksom dess framtida exportutsikter). Vidare har jag lämnat in den sista uppgiften i the International Financial Architecture, som handlade om hur Internationella Valutafonden bör reformeras, och i afton avser jag lägga International Economic Policy Analysis till handlingarna (denna sista uppsats berör de pågående frihandelsförhandlingarna mellan EU och Syd-Korea med fokus på dess implikationer för Tyskland).

Dagen har i övrigt annars ägnats ett studiebesök på MOWAG i Kreuzlingen som tillverkar bepansrade arméfordon. Detta som en del av kursen Armin Europe och även om undertecknad knappast tillhör den del av kursdeltagarna som närmast blir upphetsade av högljudda vapen och missiler får det erkännas att det var någorlunda intressant. Åtminstone eftermiddagen, som ägnades en uppvisning av vad deras Pirahna-fordon klarar av i termer av att åka genom floder, över stock och sten liksom uppför 70 procents lutande backar. Icke illa alls.

Imorgon går färden återigen norrut mot Konstanz för en dag i dess bibliotek. I St Gallen firas Dies Academicus på skolan, med promovering och utdelning av diverse utmärkelser, och biblioteket håller således stängt. Med två tentamina kommande tisdag, i Arming Europe och the Political Visions of Great Economists, finns knappast tid för sådant utan vi upprepar föregående söndags övningar. Ryktet säger att avfärden går redan 07.55 och att kommande söndag, alltså i övermorgon, bjuder på upprepat beteende. Helgen stavas sålunda studier.

Lat hand gör fattig, idog hand gör rik…

Idag, eller snarare igår om undertecknad skall vara uret rättvist, var det Ruhetag i Schweiz och således håller allting stängt – stängt i ordets mest bokstavliga betydelse bör tilläggas. Detta inkluderar naturligtvis Universität St Gallens bibliotek och i tider av idogt studerande inför diverse tentamina utgör detta naturligtvis ett problem. Att studera hemma brukar nämligen sällan bli särdeles effektivt.

Så vad gör då de flitiga studenterna? Jo, vi packar in oss i herr Senyuzs bill för att åka över gränsen till Tyskland och Universität Konstanz, som har öppet 24 timmar om dygnet. Efter några inledande olagligheter i St Gallens trafiksystem, dock utan intermezzon, och en timmes bilfärd var vi framme.

Om den tyska förkärleken för hus i betong kan sägas mycket, men Universität Konstanz måste ta priset. I något obegripligt försök att smycka den gråa fasaden har de låtit bygga ut med en oändlig massa kubistiska formationer och utstickande rör och antenner. Det hela liknade mest något som en lätt pårökt Picasso hade skapat under inverkan av alldeles för mycket rusdrycker. Nej, kära läsare, något pris i herr Holmbäcks arkitekttävling för den monumentala nygotikens bevarande blev det knappast.

Hur gick det med studierna då? Jodå, när man väl kom innanför murarna och slapp se eländet var det inga större problem, med det möjliga undantaget av den gula heltäckningsmattan…

Då jag redan brutit min ursprungliga intention om att avhålla mig från politiska kommentarer på denna sida antar jag att skadan redan är skedd. Och en dag som denna finns särskild anledning att bryta mot en sådan intention. Idag, den 5 maj, är det nämligen på dagen 30 år sedan en revolution i ordets sanna bemärkelse inträffade i Storbritannien. Efter över trettio år av ekonomisk och nationell degenerering kom en kvinna till makten som världen, varken för eller senare, sällan sett maken till.

Undertecknad skriver naturligtvis om Margaret Thatcher: Lady T, the Iron Lady, Baroness Thatcher, ja välj själv. Kvinnan som var Storbritanniens premiärminister i elva och ett halvt år, den längsta perioden sedan William Gladstone under 1800-talets andra hälft, från 1979 till 1990 och troligen en av de mest kontroversiella politikerna i brittisk historia – och säkerligen också utanför den anglosaxiska övärlden. Hon genomdrev fundamentala förändringar i Storbritanniens sätt att fungera, hon spelade en avgörande roll i världspolitiken och hon var en av de drivande krafterna bakom den ekonomiskt nyliberala våg som svepte över världen från 1980-talets början. Margaret Thatcher avskydde kompromisser och menade att konsensus bara var en feg utväg för svaga och principlösa politiker. Hennes hela varande väckte såväl människors djupaste avsky som villkorslösa beundran. Oavsett vilket svar som föredras kan ingen förneka det uppenbara: hon var en politiker som gjorde skillnad.

I dagens Daily Telegraphskriver Londons borgmästare, den konservative ärkebusen Boris Johnson, en mycket balanserad och synnerligen läsvärd artikel om Thatchers betydelse. Balanserad därför att, som han själv skriver, ”jag tillhörde aldrig dem som hade semi-erotiska drömmar om henne” – syftandes på den dyrkan och oerhörda respekt som många konservativa kände inför henne – utan först gradvis, men inte utan förbehåll, övertygades av hennes politik. En synnerligen läsvärd artikel för alla som vill friska upp sitt minne, eller för första gången läsa om ”dagarna då Margaret styrde”.

Av någon anledning har brittiska politiker, från Benjamin Disraeli till Winston Chruchill och Harold Wilson, varit till synes outsinliga källor av minnesvärda och klarsynta citat. Margaret Thatcher är ingalunda något undantag och ett av hennes mest klassiska, liksom provokativa, torde omskaka varje välfärdskramande invånare i vårt avlånga land: ”Det finns inget sådant som samhälle. Det finns män och kvinnor, och det finns familjer!” Troligen ett häpnadsväckande uttalande för alla dem som levt i det land som i över 70 år gjort, eller i alla fall gjorde, anspråk på att vara ”ett folkhem utan kelgrisar och utan styvbarn”, som Per-Albin uttryckte det. Men det var var Lady Thatchers uppfatttning: staten ska hålla sig undan! Och vem är det egentligen som hjälper till när livet gått snett? Eller kanske snarare: vem är det som borde hjälpa – statliga ombudsmän eller familjens omtanke? Välj själv.

Vad åstadkom då denna kvinna under sin långa tid på Number 10? Av lätt insedda skäl långt mycket mer än vad som ryms här. Men ett urval visar snart på hennes enorma förmåga att göra skillnad. På hemmaplan vände hon decennier av ekonomiskt moras i tillväxt och nyföretagande. Hon återgav det en gång så stolta Brittiska Imperiet dess självförtroende genom att hävda dess rätt i internationella sammanhang och alltid tala om det enskilda ansvaret och möjligheten att åstadkomma saker. Hon bröt miljoner människors beroende av kommunala byråkrater genom att låta dem köpa sina hem och hon gjorde det socialt accepterat att äga aktier och att vara ekonomiskt framgångsrik. Genom list och okuvlighet bröt hon den långa och odemokratiska hegemoni som innehades av vissa militanta fackföreningsledare, där den marxistiske Arthur Scargill var den värste av dem alla. Utomlands svarade hon med full kraft mot den argentinska militärjuntans angreppskrig mot Falklandsöarna. Få trodde nog att Storbritannien 1982 skulle ha kraft att försvara några avlägsna öar i södra Atlanten, över tusen mil från det brittiska fastlandet. Men för Margaret Thatcher var det självklart: aldrig fick en demokratisk stat ge efter för en diktaturs kränkning av internationell rätt och rättfärdighet. Argentinarna drevs tillbaka och Margaret Thatcher segrade. Många var de som ifrågasatte hennes agerande då, men desto färre är de idag. Därutöver stod hon upp mot Sovjet och utgjorde tillsammans med Ronald Reagan det moraliska ledarskapet i den viktiga slutfasen av det Kalla kriget.

År 1990 kom allt till ända. Efter år av hårdfört ledarskap, externt såväl som internt, hade Margaret Thatcher skaffat sig fiender. Men det var inte den politiska oppositionen som fick henne på fall, utan snarare motståndare i hennes eget parti som tvingade fram en omröstning om partiledarposten. Hon vann den första omgången, men drog sig tillbaka då hon insett att hon troligen skulle förlora den andra. Därmed var hennes tid som premiärminister slut – sagan var all. Men hon avslutade med stil, som alltid, och hennes sista debatt i parlamentet samma dag som hon avgick torde vara den värsta utskåpning av oppositionensom skådats i modern brittisk historia.

Vad är då Margaret Thatchers politiska arv? Ja, det konservativa regeringsinnehavet slutade inte med henne, utan fortsatte i ytterligare sju år under John Major fram till 1997. Inte förrän fem partiledare under 18 år misslyckats kunde Tony Blair, genom att göra upp med partiets socialistiska förflutna, anamma mycket av Thatchers politik och byta namn på partiet, vinna regeringsmakten. Men även efter 12 år med Labour bär Storbritannien fortfarande många spår av hennes politik.

Senast undertecknad såg henne live i TV var på Ronald Reagans begravning 2004, 79 år gammal, men likafullt i högklackat. Idag är Margaret Thatcher 84 år och enligt uppgifter märkt av ålderns höst. Men förmodligen lika mycket av hennes lutherska arbetsmoral – ”man ska aldrig äta sig riktigt mätt eller sova sig riktigt utvilad, för då har man alltid skärpan på topp”, som hon uttryckte det – och sällan mer än fyra timmars sömn per natt. Likaså visar kanske ett annat citat varför hon lyckades åstadkomma så mycket, men förmodligen också till ett högt pris: ”Hem är en plats man går till när det inte finns något mer arbete att utföra”.

Som kanske märks är undertecknad en hängiven beundrare av denna remarkabla kvinna. Detta inlägg kan säkert anklagas för att vara subjektivt i vissa avseenden, men en sak kan aldrig ifrågasättas: Margaret Thatcher hade en in i märgen cementerad ideologisk övertygelse som hon lyckades omsätta i praktisk politik. Hon hade sina principer och det var troligen det som förde henne till makten idag för trettio år sedan, liksom fick henne på fall för snart tjugo år sedan. Redan på partikonferensen i Brighton 1980, efter att ha stött på internt motstånd mot delar av den ekonomiska politiken, uttalade hon de ord som skulle komma att bli hennes kännetecken par excellence: ”You turn if you want to. The Lady is not for turning!”

Undertecknad ber om ursäkt för att uppdateringen om fredagens 1 maj-firande kommer något sent, men så här i tider då tentor liksom ytterligare inlämningar och presentationer kommer allt närmre finns mycket annat som pockar på min tid.

I förra veckan beslutades att 1 maj skulle firas på annat vis än att gå ut och demonstrera med plakat och förlegade slagord. Ett antal av våra tyska och schweiziska vänner hade uttryckt sin önskan om att få fira svensk traditionell midsommar – en önskan som vi stolta svenskar naturligtvis inte kunde låta gå obemärkt förbi.

Efter bruklig exkursion till St Gallens Ikea för proviantering av alltifrån Kalles kaviar till Leksandsknäcke och Hovmästarsås samlades vi i fredags kväll hos herr Pärson i villa la Boum. Middagsbordet bjöd på Janssons frestelse, köttbullar, sill, gravlax, ostpajer, knäckebröd, jordgubbar och ytterligare läckerheter. Till middagen sjöngs givetvis svenska snapsvisor, ett inslag som alldeles särskilt uppskattades av en av våra vänner från Nürnberg.

Aftonen avslutades med sedvanlig dans kring midsommarstången, eller nåja, i alla fall en stång. Prästens lilla kråka, Vi äro musikanter och Små grodorna framlockade många skratt och möjligen någon vurpa. Den nationella stoltheten var total. Fattades bara Kungssången.

Inte bara Exportrådet som bidrar till att sprida Sverige i världen således. Med herr Kamprads hjälp bidrog även vi utbytesstudenter i St Gallen till att upprätthålla Richards Dybäcks ordalydelse ”då ärat ditt namn flög över Jorden”.

Jag väntar nu bara på inbjudan till Kungliga Slottet för att mottaga mitt exemplar av Kung Carl Gustafs förtjänstmedalj. Undertecknad kan nöja sig med sjätte storleken i högblått band. Man är ju ödmjuk…

I St. Gallen går livet sin gilla gång. Solen skiner men vi studenter studerar flitigt, affärerna håller öppet och folk går till sina arbeten som vanligt. Så är inte fallet på en del andra platser. I Moskva paraderar militären och kransar läggs utanför Lenin-mausoleet. I Venezuela antar jag att tokstollen Chavez firar 1 maj med att i sedvanlig ordning vräka ur sig en samling okvädesord mot USA i sitt TV-program Halo Presidente och hemma i Svea Rike är det Mona Sahlins och Wanja Lundby Wedins tur att kliva upp i talarstolarna.

Att hela 1 maj-jippot sedan länge endast blivit en företeelse för ett fåtal inbitna parti- och LO-funktionärer, som allt som oftast får betalt för att masa sig iväg till de allt glesare demonstrationstågen, har väl knappast undgått någon. Undertecknad har sällan ägnat denna dag något annat än gäspningar och strödda leenden över det komiska faktum att socialdemokraterna demonstrerar mot… ja vadå? Eftersom de fram till senaste valet haft makten i 65 av 74 år torde det väl närmast vara mot sig själva? Nog är det komiskt alltid.

Arbetets döttrar har säkerligen haft många våndor inför denna dag. Wanja skulle vid sidan av sitt sedvanliga råskäll på regeringen försöka prata sig ur hela AMF-debaclet. ”Ibland blir det fel” var hennes försvar. Vore jag LO-medlem, Gud förbjude, skulle jag bara skaka på huvudet. Hennes röda syster har det inte enklare. Efter ett år då Mona lyckats med konststycket att i princip göra allting fel möts hon av för en socialdemokratisk partiordförande närmast katastrofala opinionssiffror. Som om inte detta vore nog kräver idag 32 klubbordförandenderas avgångar. ”Det står mig upp i halsen att ta deras skit för alla de misstag de gjort” säger Dennis Bäckman i Oskarshamn. Han har min fulla förståelse.

Är det inte lite märkligt att ett enskilt parti ska ha sin egen helgdag? Varför får inte moderaterna eller miljöpartiet, i solidaritetens namn, varsin helgdag också? Eller folkpartiet? Det enda rimliga argumentet är väl möjligen att alla studenter i Lund och Uppsala ska få en chans att sova ruset av sig efter champagnegalopper och andra förströelser under Valborgsmässoafton, men vad motiverar i övrigt denna förlegade helgdag? Det hade varit ett intressant tema i dagens brandtal. Men icke.

Jag är rädd att både Per-Albin Hansson och Tage Erlander vrider sig i sina gravar när de ser dagens spillror av det som i deras dagar var stora folksamlingar. Skona dessa saliga herrar från detta genom att nästa år gå till arbetet som vanligt. I detta avseende har Sverige helt klart något att lära av Alp-federationen i söder.

Ja, det blev en synnerligen angenäm helg i Stuttgart. I tidig lördagsmorgon begav vi oss i två bilar från St Gallen för att efter inledande shopping i Metzingen utanför Stuttgart komma fram till hotellet i norra delen av staden. Mina vänner skulle av någon för undertecknad obegriplig anledning stressa iväg till Mercedez-Benzarena för att bland tiotusentals svettiga tyskar dricka ljummen öl i plastmuggar och se på fotboll. Sådant ociviliserat ägnar jag mig givetvis inte åt, utan det blev tunnelbanan – i vilken de hade den goda smaken att spela klassisk musik, Haydn tror jag bestämt att det var – in mot Schlossplatz. I strålande solsken intogs ost- och skinköverbakade Maultaschen, som är den sväbiska nationalrätten framför andra, ackompanjerat av en välkyld Stuttgarter Hofbräu. En begåvad saxofonist ramade in det hela med musikstycken ur Gudfaderntrilogin och den sena lunchen avrundades med en utsökt cappucino. Vad mer kan begäras av tillvaron?

Fram emot den sena eftermiddagen var det dags för Frühlingsfest, en motsvarighet till bayrarnas Oktoberfest. Tälten var bara tre till antalet och vi kom lite för sent, så istället för tält blev det Biergarten och därefter en högst prestigeladdad fyrkamp på tivolit. Av icke nämnvärda skäl går jag ej in på resultatet. För egen del lämnade det nämligen en del i övrigt att önska.

Söndagen böjd på strålande vackert väder och efter besök i det närmare 200 meter höga TV-tornet och det eleganta Mercedez-museet gick färden åter mot Schweiz. På vägen gjorde vi en liten avstickare i Schaffhausen, där vi beskådade de berömda, men i undertecknads ögon tämligen modesta, Rheinfalls. En kortare stadsvandring i den historiska stadskärnan föregick sedan återfärden till St Gallen.

Än en gång har jag således konstaterat: världen är stor och det finns mycket att se, även på nära håll. Jag är tacksam för alla de möjligheter till resande som jag fått denna vår. Det har onekligen varit berikande för både kropp och själ.